GRUNNREGEL FOR DRESSUR av Dr. Carl Tabe

Carl Tabel, var en legend i tyska vorstehkretsar. Uppfödare, dressör, författare av dressyrböcker mm. Exakt när denna artikel skrevs är inte känt, men gissningsvis för något halvsekel sedan. Det är en artikel som språkligt är präglad av tidsandan, stundtals är den rikligt underhållande, men framför allt innehåller den i hög grad lika mycket som kan gälla som sanning idag som när den skrevs. Vissa saker ändras liksom inte bara för att tiden rinner iväg och utvecklingen går framåt.
Så låt oss för en stund glömma bort allt som har med mental typbeskrivning av hund att göra, och istället - som omväxling - koncentrera oss på Carl Tabels beskrivning av förarens mentala förutsättningar att bli en god dressör.

Den som tänkt sig dressera hundar och uppnå ett gott resultat, måste ha de förutsättningar som gör en lämpad för det. Aven vi människor har olika förutsättningar och anIag. Nervositet och hetsigt temperament är det värsta fel en dressör kan ha. Straff som utdelas i ilska förtjänar dressören själv, inte hunden. Människor som inte har nerverna under kontroll, och som har anIag för att hetsa upp sig ska hålIa fingrarna borta från känsliga hundar. Oftast gör de ängsliga hundar mer ängsliga. Goda dressörer kommer de aldrig att bli - de kan av och till göra en litet hårdare hund färdig.

Utpräglade flegmatiker är också olämpliga, eftersom de inte kan frigöra sig från sina anIag och dessutom låter de ofta saker och ting ha sin egen gång. Utan en genomgående konsekvens är framgångsrik dressyr så gott som omöjlig att uppnå. Den som vill uppnå ett gott resultat i hunddressyr, måste besitta en viljestyrka, kalIt lugn, tålmodighet och en uthållighet som gränsar till seghet. Det är häpnadsväckande hur dressörens överIägsna lugn och bestämda vilja inverkar positivt på hundens uppförande. Hunden märker inom loppet av minuter, ja ännu kortare tid, dressörens instälIning. Den som är ryttare har upplevt samma sak på hästryggen. Specielit vid varje form av dressyrritt. Ryttarens säkerhet överförs till hästen och påverkar dess uppförande på samma sätt som hans osäkerhet eller anspänning också påverkar hästen.
Straff utdelat i uppretat tilIstånd förskräcker hunden - utdelat med ett överIägset lugn väcker det respekt. Vid många, många tilIfällen når man målet mycket snabbare med tålmodighet och seghet än med brutal makt. Eftersom varje hund är en självständig individ, bör den också behandIas individuellt. Det finns dock grundregler som gäller för alla hundar - inte bara för jakthundar - och som måste tas i beaktande vid alIa tilIfällen under dressyr och förande av jakthundar. AlIa goda dressörer rättar sig efter dessa grundregler, ofta utan att de själva tänker på det.

Målet för varje genomförd dressyr är - det kan icke nog ofta påpekas - inte bara att lära de olika sätten att utföra saker på, men först och främst den totala underkastelsen. Båda delarna uppnår man mycket snabbare när man godtar de nämnda grundreglerna,
nämligen:

I) att själva tänka som en hund (och varje gång hunden vacklar, fråga: «Vilket fel har jag gjort?»)

2) att reagera blixtsnabbt när det gäller att berömma ett önskvärt uppförande/utdela straff för oönskat uppförande.

3) att konsekvent genomföra sig vilja.

I. Hunden tänker annorIunda än en människa. Det att betrakta hunden som en människa innebär en stor fara i själv, och när hunden inte är i stånd till att tänka som en människa, maste vi, för att uppnå ett gott resultat sätta oss in i

hundens sätt att tänka. Hundens uppfattningsförmåga ligger omräknat på nivå med ett barns i 1,5-2 års ålder. När jag säger till ett 1,5 år gammalt barn: «Du får inte röra ugnen, för då bränner du dig», så kommer barnet normalt inte att förstå detta. Det kommer inte att reagera på min förmaning. Känner barnet däremot bara en gång på ugnen och bränner sig, så gör det erfarenheten att en varm ugn gör ont.
Det är på exakt samma sätt med hundar. När jag har en unghund i hundgården som skäller och bråkar, och jag ropar hotfullt till den från fönstret upphör den kanske i samma ögonblick att larma för att den ser mig i fönstret och glädjer sig, men avsikten med mina hotande ord förstår den inte. Kopplar jag emellertid samman de hotfulIa orden med ärtor och hagel från en slangbella som träffar hundens bakdel, så vet den av erfarenhet: ylande och skälIande gör ont - inte minst drar den slutsatsen vid den första upprepningen. När jag har använt erforderlig hårdhet, kommer fruktan för att de ska göra ont vanligtvis att besegra dess ensamhetskänsla och den kommer att hålla sig lugn

Vi måste, för varje enskild prestation vid kräver av hunden, låta den göra erfarenheten att det av oss önskade uppförandet (vi kalIar det gott uppförande) är behagligt för den - och att ett uppförande som är naturligt för hunden, men oönskat av oss (dåligt uppförande) får
obehagliga konsekvenser.

II. Det är en grundregel som vi alltid måste ge akt på. Hunden måste via varje prestation som krävs av den, bli överbevisad om att denna prestation ger den en fördel, eller i vart fall mindre obehag. När vi så har genomfört en övning 5-10 gånger, ja kanske 20 gånger, kommer det att bli en självklarhet för hunden, men den tillägnar sig den vanan - jag upprepar det - för att den letts bort från sitt ursprungliga uppförande och för att den, utifrån sin synvinkel, anser det uppförande vi önskar av den som det mest fördelaktiga.

III: Hunden förstår tonfall mer än ord. Om jag säger: «Åh, din förbannade best», i ett vänligt, uppmuntrande tonfall, kommer den att komma glad och viftan(le på svansen. Säger jag (läremot «Kom så, gamle vän» i en hotfull ton, kommer den att sticka svansen mellan benen och dra sig undan. Principiellt är det alltså inte orden, utan tonfallet, som är avgörande. Orden får först sin mening för hunden efter många, många upprepningar i förening med ett konsekvent handlande från dess herre.

4) Det sistnämnda är också en av huvudorsakerna till att en färdigdresserad hund vid ägarskifte kan svikta fullständigt under sin nya förare. Hunden anser köparen, som har ett helt annat tonfall och helt andra rörelser, vara en utomstående person och icke dess herre och mästare. Därför är det alltid nödvändigt att repetera grundövningarna varje dag i några veckor för att en nyförvärvad, färdigdresserad hund ska kunna lära sig sin nye herres tonfall och beteenden.

Sett från hundens sida är det ganska likgiltigt vilket kommando jag använder till olika övningar.
Om jag alltid under inlärningen av «sitt» i stället skulle säga «grisstek» och ständigt dresserar hunden på samma sätt med samma kommando, så sätter den sig vid «grisstek», på exakt samma sätt som andra sätter sig vid «sitt». Om man vid apportövningar alltid skulle säga «tivoli» istället för «apport», så skulle den komma med räven vid «tivoli». Vi väljer korta kommandon för att de är mer precisa och innebär mindre risk för förväxling och sammanblandning och använas som en slags enhetskommandon i jägarkretsar.

Hur lär man hunden betydelsen av ett kommando?

Den store teoretikern Most har indelat det i:

I. Den ursprungliga påverkan

II. Den ställföreträdande påverkan

Jag ska försöka förklara detta med exempel. När jag lär hunden att sätta sig, inövar jag det på så sätt, att jag med hjälp av linan håller hundens framdel höjd ock samtidigt trycker ned bakdelen med en hand över njurpartiet. När det övats några gånger, kommer ett kort rapp av en tunn piska över korset istället för trycket. Det är den ursprungliga påverkan. Samtidigt med denna ursprungliga eller direkta påverkan (tryck, respektive rapp), kommer kommandot «sitt». Det är den ställföreträdande påverkan. Efter ett antal övningar har hunden gjort den erfarenheten att «sitt» gör ont, omden inte sätter sig omgående. Denna ursprungliga och ställföreträdande påverkan använder vi vid varje separat övning. Vid inövandet av «apport» indelar vi övningen i fyra steg:

I) Att finna sig i bocken
2) Att hålla den
3) At bära den
4) Att själv gripa bocken

Vid det sista steget krävs det för första gången en aktiv handling av hunden, nämligen det att gripa bocken.
När jag nu använder läpptryck med en framåtriktad rörelse, så måste den med tvång (för att undgå smärtan) öppna gapet med en; lätt rörelse framåt. Det är återigen den ursprungliga påverkan, och tillsammans; med denna säger jag «apport» som är den ställföreträdande påverkan. Har jag gjort; detta några gånger,gör hunden den erfarenheten att det är fördelaktigt för den att öppna gapet; på «apport», för i det ögonblicket avtar trycket (smärtan). Sett från hundens synvinkel är detta att öppna gapet och; gripa apportföremålet till dess fördel. Naturligtvis gör den det inte för attt jag är en sån trevlig karl, utan bara för att undgå större obehagligheter. Ingen hund gör dessa saker av kärlek till en. Den som tror det, mänskliggör hunden.Hunden gör detta bara för att dess uppförande, sett från dess egen synvinkel, är det förmånligaste för den, och vid regelbunden upprepning blir det en självklarhet för hunden.

Jag upprepar från punkt 1: Hunden tänker på ett annat sätt än en människa, och att de tänker annorlunda, måste vi som ar dressörer tanka på om och om igen vid vår paverkan av den.

Beträffande punkt 2) En blixtsnabb reaktion med beröm vid gott uppförande och med straff vid dåligt uppförande, är av oerhört stor betydelse. «Gott uppförande» är i detta sammanhang det av oss önskade uppförandet, och «dåligt uppförande» är det av oss oönskade uppförandet.

Ett exempel: Dressören befaller «sitt». Hunden tvekar, ser på sin herre med uttrycket: «Vad vill du egentligen?». Dressören befaller den än en gång «sitt». Hunden tvekar igen. Dressören säger med vrede i stämman «Kan du nu ta och sätta dig!». Denna dressör kan få arbeta med sin hund i månader för att uppnå ett resultat. Om han, istället för detta sätt att dressera, vid första «sitt» ger hunden ett lätt rapp över korset med den lilla piskan som han har hållit dold bakom ryggen, så gör hunden erfarenheten att om den snabbt sätter sig så slipper den smärta. Den förstår inom loppet av timmar, ja minuter, det som det annars skulle ha tagit månader att lära sig utan denna påverkan. Vid inövandet av «ligg» och «apport» förhåller det sig inte annorlunda.

Jag kommer än en gång tillbaka til exemplet med att gripa apportbocken och plocka upp den. Bara med denna övning blir det ofta fel begånget som kan inverka fördröjande. Hunden skall, efter att ha lärt sig «att finna sig i den», att hålla den och bära den, nu också lära att ta upp bocken själv. I en del fall går detta inom loppet av en kvart, men i de flesta fall förstår inte hunden med en gång vad dressören önskar av den. Vad händer? Dressören ger ett tryck över läpparna, hunden öppnar gapet - föraren styr in bocken i munnen på den (kanske först efter en lång stund) och först nu tar han bort fingrarna från läpparna. Denna dressör har inte reagerat snabbt nog. I samma ögonblick hunden visar de första tecknen till att öppna gapet, måste trycket på läpparna upphöra och blixtsnabbt kommer: «Bra, bra, min hund». Om hunden nu skulle stänga munnen igen, måste trycket omgående återkomma. Bara den blixtsnabba reaktionen inom bråkdelen av en sekund, vare sig det är berömmande eller bestraffande, garanterar ett snabbt resultat. Det ska tilläggas att bara vid denna övning blir det ganska ofta fel begånget av dressören, vilken förargar sig över att hunden inte gör så snabba framsteg som han önskar, och nu pressar apportbocken så långt in i gapet på hunden att den klämmer läpparna. Detta är det dummaste han kan göra. Det riktiga är att det att öppna gapet och gripa bocken ska göras behagligt för hunden. Den måste göra den erfarenheten att det är fördelaktigt för den att öppna gapet och gripa om den. Man kan helt enkelt inte kräva att hunden ska uppfatta det som fördelaktigt att öppna gapet om apportföremålet forsätter att trycka smärtfulIt mot läpparna.

Till slut ett treåje exempel: När hunden har lärt «linförighet» och «ligg» övar vi «fritt följ» (ska alltid ske tätt intill vänstra knäet). Sättet att hålla hunden på plats och få den till att koncentrera sig på föraren, är genom en lång rad ligg-kommandon. Om hunden som går vid sidan av dressören plötsligt viker till vänster eller går framför och tillåts att dra 5 m bort, har dressören absolut icke reagerat snabbt nog. Han har också förlorat tid. I samma ögonblick hunden avviker bara 30 cm från sin herres vänstra knä, måste ett kort och skarpt «ligg» få den att slänga sig i marken. Efter ganska få upprepningar lär den inom loppet av minuter att varje avvikelse från dess herres knä betyder något mindre behagligt för den.

Denna blixtsnabba reaktion är av otroligt stor betydelse. Det ska medges att denna färdighet är till stor del avhängigt av dressörens anlag. Det ena människan reagerar snabbare, den andra långsammare, men det går naturligtvis att i hög grad träna upp sig. Hunden är en ganska utpräglad rörelseiakttagare,avsevärt bättre än människan. Den kanske uppfattar orörliga saker mindre bra, men uppfattar knappt märkbara rörelser, ser och tolkar dem långt bättre.

Därför använder vi också ständigt medvetet «synliga tecken» vid all dressyr. De mest allmänt kända är det vid «sitt» - lyft fingret, vid «ligg» - lyft armen osv. Nu måste man emellertid komma ihåg att vi har en långa räcka omedvetna synliga tecken som är olika for varje människa, rörelser vi själva inte tänker på, och som oftast inte heller andra lägger märke till. Hunden känner och tyder dem. Exempel: Hunden ligger under skrivbordet. Dess herre reser sig för att gå på toaletten. Hunden kommer vid varje tillfälle att lyfta på huvudet men kommer strax att se, att det inte angår den. Reser herren sig däremot för att gå till kontoret eller ta en promenad som den vanligtvis blir medtagen på, så rusar den ögonblickligen upp och uttrycker glädje. Den tyder vid längre samvaro också de omärkliga tecknen, många gånger bara genom att kasta en blick.

Beträffande 3) Målet med dressyren är inte bara att lära hunden utföra enskilda prestationer, utan även att under och genom dressyren förankra överbevisandet att det att försöka sätta sig upp mot sin herre är dumt och utsiktslöst. Under sin utbildning måste hunden i sin herre, se den kära Gud, som ser allt, vet allt och kan allt. Bara när jag är i ståna till att befästa denna känsla i hundens medvetande, kan jag med rätta säga: Hunden är verkligen genomarbetad.

För att uppnå detta använder jag en tredje, nämligen den absoluta och kompromisslösa konsekvensen.

Det har redan hänvisats till att viljestyrka betyder oändligt mycket, och att säkerhet eller osäkerhet överföres ögonblickligen. När jag som dressör en gång har gett en befallning, ska den också utföras. Det är min uppgift, och det är under alla omständigheter mycket viktigt att aldrig ge en befalining som hunden inte kan genomföra. Det skulle vara dumt att kasta en enkilosapport framför hunden med ett «apport» på övningens första dag, eller att kommendera «ligg» i det ögonblick hunden hoppar över en taggtråd. Dylika dumheter får dressören självfallet inte göra. Vid dressyrkurser i anknytning till dessa moment har jag ofta sagt följande, som naturligtvis ska uppfattas med visst förbehåll, till mina elever: När jag ger ett kommando till min hund, så finns det tre möjligheter:

1) den utför kommandot
2) den blir liggande död på stället
3) jag blir liggande död på stället

Eftersom jag fortfarande lever, och
inte heller någon av mina hundar har
blivit liggancle döda på stället, har de
alltså utfört kommandot. In i minsta
detalj måste jag vid varje övning ge
hunden känslan av att den är det
underlägsne. En viss hårdhet är helt
oundviklig - utan tvång uppnår man
aldrig ett fullständigt resultat.
Som sammanfattning upprepar jag än en gång de tre viktigaste punkterna:
I) Gör dig själv till hund - försök
att sätta dig in i hundens ställe och
förstå hur den uppfattar situationen. När saker och ting misslyckas, tänk då aldrig: «Det förbannade djuret vill inte.» Överväg i lugn och ro: «Vad har jag gjort för fel?»

2) Blixtsnabb reaktion på de av oss önskade uppförandena med beröm, respektive med bannor eller kroppslig påverkan vid de oönskade.

3) Absolut konsekvens i umgänget med hunden, inte bara under dressyr och under lektionstid utan vid varje annat tillfälle.